Inledning: Alla som deltar i en tävling vill vinna – vare sig det handlar om en politisk valkampanj, en basketmatch eller att vara först i kön på Starbucks. I idrottstävlingar, som till exempel OS, gör de tävlande allt som krävs för att vinna: de uthärdar oräkneliga timmar av träning, anlitar de bästa tränarna, eliminerar alla störningsmoment, gör sig av med allt överflödigt och söker alla tänkbara sätt att skaffa sig ett försprång. Även om de flesta tävlar enligt reglerna, tar vissa idrottare till otillåtna och ohederliga metoder för att öka sina chanser. När det gäller att bli andliga segrare vill vi också vinna. En andlig segrare är någon som helhjärtat hänger sig åt Jesus och strävar efter att bli mer lik honom. Trons mållinje är ett liv som är mer kristuslikt idag än igår. Målet är inte fullkomlighet, utan framsteg. Därför liknar det kristna livet inte en turist som promenerar i parken eller en semesterfirare som strosar längs stranden. Det kristna livet liknar snarare ett maratonlopp. Har du förresten kommit längre mot det målet idag än vad du var igår? Frågan handlar inte om hur länge du har varit på banan, utan om likhet med Kristus. Det spelar mindre roll hur länge du har sprungit; det som verkligen betyder något är hur långt du har kommit från startlinjen. Om du inte gör några framsteg – vad är det då som håller dig tillbaka? Vad får dig att snubbla på din andliga vandring? Vad bromsar din utveckling mot att bli mer lik Kristus? Med andra ord: i det lopp som ligger framför dig, vad skulle Gud säga hindrar dig just nu från att bli den segrare han vill att du ska vara? Författaren till Hebréerbrevet säger: ”Eftersom vi har en så stor skara vittnen omkring oss, låt oss då lägga av allt som tynger och synden som så lätt snärjer oss, och med uthållighet löpa det lopp som ligger framför oss” (Hebr. 12:1).
Hebréerbrevet 12 börjar med ordet ”därför”. När du ser ordet ”därför” i Bibeln bör du fråga dig: vad är det där för? Ordet ”därför” i Hebréerbrevet 12:1 syftar tillbaka på Hebréerbrevet 11 – trons stora ärohall. Hjältarna i Hebréerbrevet 11 har fullbordat loppet med seger och uppmuntrar nu oss att också bli andliga hjältar. De trosmän och -kvinnor som räknas upp i Hebréerbrevet 11 var inte fullkomliga människor. Se på listan. Noa var en drinkare. Abraham, en lögnare. Simson, en man som styrdes av sina begär. Rahab, en prostituerad. Mose hade problem med sitt humör. Gideon var förlamad av rädsla. David, en äktenskapsbrytare och mördare. Dessa människor var inte bara ofullkomliga; de var inte ens i närheten av att vara fullkomliga. Men de rörde sig framåt mot mållinjen: att bli lika Kristus. Dessa gårdagens hjältar vittnar för oss idag. Noa säger till varje drinkare att det går att sluta. Abraham påminner varje lögnare om att man kan tala sanning. Simson erkänner att Guds kraft kan göra det möjligt att segra över sina begär. Rahab låter dig veta att du kan bryta lösaktighetens bojor. Mose påminner dig om att du med Guds hjälp kan tygla din vrede. Gideon vittnar om att du kan möta din rädsla. Och David visar att det går att övervinna även de värsta handlingar en människa kan begå. I. Tyngderna som saktar ner oss Precis som de hjältar som gått före oss är inte heller vi fullkomliga; vi bär alla på en tung last genom livet som tenderar att hindra vår andliga utveckling. A. Tyngden av uppenbar synd Ibland består denna tyngd av uppenbart syndiga saker som vi vet är fel, men som vi helt enkelt inte har velat släppa taget om. Uppenbar synd snärjer fötterna så att löparen snubblar och faller, ofta gång på gång. Hur många människor har du inte sett snava och falla i sin kristna vandring på grund av bitterhet, lögn, avund, avguderi och sexuella synder?
B. Tyngden av synd som ständigt återkommer Ibland består tyngden av syndiga vanor som vi har försökt bli av med, men som ständigt återkommer – likt en cancer. Minnen av tidigare misstag, kamp mot beroenden och dåliga vanor vi inte kan bryta är några av de många återkommande synder som tynger oss och hindrar vår framgång.
C. Tyngden av distraktioner Men synd är inte det enda som hindrar oss från att bli andliga segrare. Ibland handlar dessa bördor om saker som inte nödvändigtvis är syndiga i sig, men som fungerar som distraktioner och hindrar vår andliga utveckling. Författaren till Hebreerbrevet talar också om att ”lägga av allt som tynger oss och den synd som så lätt snärjer oss”. Det rör sig om många saker i livet som inte är särskilt syndiga i sig, men som kan bli bördor som saktar ner oss, håller oss tillbaka och hindrar våra framsteg. Det kan handla om sådant som ambitioner, socialt umgänge, inredning, golf, tennis, surfande på nätet, film, musik, att prata för mycket i telefon, spela för mycket tv-spel eller läsa för många oviktiga böcker. Får jag fråga dig igen: i det lopp som ligger framför dig – vad skulle Gud säga hindrar dig just nu från att bli den segrare han vill att du ska vara? Är din börda ett beroende? Vad tror du att du inte kan klara dig utan? Vi kanske fördömer eller tycker synd om alkoholisten och missbrukaren, men sanningen är att vi alla tenderar att utveckla någon form av beroende.
Predikan: Du kan ta en miljon felsteg, men Gud kommer att leda dig rätt en miljon gånger
Trons spade och den personliga kampen
Jag bad om vägledning kring vad jag skulle göra, och en av de saker jag lärt mig är att när Gud ger ett mäktigt eller kraftfullt ord, så är det inte alltid bra att lägga ytterligare ett ord ovanpå det utan att först verkligen gräva sig ner i det ordet. Amen, amen. För bara för att vi har undervisat om det betyder det inte att ni har tagit det till er fullt ut. Hämta spaden – jag nämnde ju att vi skulle gräva, gräva oss fram. Ja, nu ska vi gräva i det här.
Den här specifika spaden fick jag låna av pastor Robinson. Det är en av spadarna vi använde vid det första spadtaget för byggnaden ni befinner er i just nu. Ser ni? Det betyder att byggnaden ni sitter i nu började med en spade och ett stort hål i marken. Och för mig betyder det här väldigt mycket. Det betyder oerhört mycket.
För när jag höll den här spaden i handen för att sätta den i marken och bygga en byggnad – jag tror det handlade om 83 eller 86 miljoner dollar – så hade jag inte pengarna. Jag hade inte ens till handpenningen. Jag hade inget beviljat lån. Jag hade ingen bank som var redo att ge oss pengarna. Jag hade tillräckligt med pengar för att gräva ut hålet, och vi grävde. Vi grävde ut hålet, inte bara med spadar utan med schaktmaskiner. Vi grävde hålet, vi grävde hålet, vi grävde hålet – och det var ett enormt hål.
Det var så spännande, och församlingen var entusiastisk; de dansade och jublade eftersom jag predikade om tro och kraft. Vi grävde hålet, och de fortsatte jubla ända tills gräset började växa i det. De jublade fortfarande lite grann, men sedan började vatten fylla hålet, tiden gick, och jag lyckades inte få något genombrott. Och medan vi grävde gropen för att uppföra byggnaden, tvingades jag gräva en grav för att begrava min mor. Så när jag ser den här spaden ser jag så mycket mer. Jag ser stress, kamp och smärta. Jag körde förbi den där gropen till slut. Jag körde förbi den varje dag på väg till byggarbetsplatsen. Jag sa till Gud: ”Jag oroar mig inte för den där byggnaden.” Jag sa: ”Jag bygger den inte för mina barn. Den är till för *dina* barn, och om du inte sörjer för dina barn kommer jag att få den största simbassängen i Dallas.”
Jag tänker gjuta betong i den, måla den blå och öppna den största simbassäng de någonsin skådat, för striden är inte min. Hör ni vad jag säger? Den tillhör Herren. Jag sa att den tillhör Herren.
Fördjupning i ”Gräv dig ut”
Och ikväll ska vi tala vidare om detta. Jag fick så många vittnesbörd och berättelser om välsignelse efter att ha undervisat om ”Att bygga för expansion” i söndags. Så många sa att det välsignade och berörde dem. Det förändrade deras liv. Folk berättade hur de grät och hur de blev berörda. Nu ska vi gå lite djupare.
För vart jag än vänder mig – på Instagram, Facebook, Twitter och överallt annars – så sa folk: ”Jag har hämtat min spade och är redo att gräva.” Några visade mig emojis av människor som gräver. Jag visste inte ens att det fanns emojis som föreställde folk som gräver. Jag antar att de kallas emojis, de där små figurerna. Och de gräver, de bara gräver och gräver, och gräver och gräver, och sedan börjar de gräva igen – samma grop som de grävde tidigare. Alla skickade sådant till mig, om att gräva och liknande saker.
Och jag funderade på – bortom all entusiasm – om vi verkligen förstår vad det innebär rent praktiskt. Låt oss backa ett steg och återvända till texten jag utgick ifrån. När jag började fördjupa mig i texten – närmare bestämt 2 Kungaboken 3:8–19 – slogs jag av en tanke. Jag tänker inte gå igenom hela avsnittet nu, men ikväll ska vi inte tala om att bygga för expansion, utan om att gräva sig ut. Just det: att gräva sig ut.
Oväntade allianser för seger
I början av texten står det: ”Han frågade: ’Vilken väg ska vi ta?’ Han svarade: ’Vägen genom Edoms öken.’” Så drog Israels kung, Juda kung och Edoms kung iväg. Israels kung, Juda kung och Edoms kung.
Här vill jag stanna upp och säga något viktigt. Israels kung – Joram – och Juda kung – Josafat – samt Edoms kung hade ingenting gemensamt. De hade ingenting gemensamt. De hade olika trosuppfattningar och styrde över olika folk. Men de hade gått samman eftersom de hade en gemensam fiende. Moabiterna försökte förgöra dem.
Anledningen till att jag betonar detta är att människor ibland bara vill samarbeta med dem som liknar dem själva – som ser ut, agerar, röstar, tänker eller tillber på samma sätt som de gör. Folk har ju alla möjliga föreställningar: ”Vad gör du tillsammans med den och den?” och ”Gå ut från dem och skilj er från dem.” Men att skilja sig från dem betyder inte att Gud inte kan använda andra människor för att vara till välsignelse i ditt liv.
