Sammanfattning Jesus har alltid krävt allt för att följa honom. Han gjorde aldrig ett undantag. Om han någonsin gjorde det, skulle det ha varit den tid då en rik ung man kom för att följa Jesus. Till det yttre hade mannen alla drag som skulle göra en stor efterföljare. Innerst inne höll han dock tillbaka. Jesus kände igen det. Han kommer inte att acceptera ett partiellt åtagande. Det gjorde han inte då; det gör han inte nu. Aposteln Paulus ger en teologisk ram för vad det innebär att följa Kristus helt och hållet och de därav följande förändringarna i en persons liv.
Denna predikan kommer att påminna åhörarna om att Gud förväntar sig ovillkorlig överlämnande. Men när den väl är gjord sker en metamorfos som förändrar en person till det verkliga livet de söker.
Introduktion Har du någonsin gjort hokey pokey? Det är den där lilla sången och dansen som säger att vi ska lägga vår vänstra arm eller höger ben eller någon annan kroppsdel av vår kropp in i cirkeln, skaka den och sedan "vända dig om." Det är en aktiv och ibland tröttsam liten övning som slutar med kommandot "Sätt hela dig i ..."
När jag tänker på den sången och dansen påminns jag om en annan instruktion. Den här är från aposteln Paulus, han skriver: ”Därför, bröder, vid Guds barmhärtighet uppmanar jag er att framställa era kroppar som ett levande offer, heligt och Gud behagligt; detta är din andliga tillbedjan” (Rom. 12:1). "Att presentera dina kroppar" är Paulus sätt att säga: "Sätt in hela dig själv." Den sång- och dansrutin vi kallar tillbedjan innebär att erbjuda hela vår person till Gud. Det är svårare än dansrutinen.
De flesta av oss förstår idén med att ge ett erbjudande om pengar i kyrkan. Det finns tallrikar och kuvert, och vi lägger våra pengar eller vår check i ett kuvert och släpper det i tallriken. Det representerar ett erkännande av Guds välsignelser i våra liv; det representerar vårt engagemang för församlingens tjänst; det är en del av vår tillbedjan; det är ett sätt på vilket vi öppnar himlens fönster så att Gud kan välsigna oss ytterligare; den representerar för många ett motgift mot materialism. Även om några få kan behöva lite uppmuntran, förstår de flesta av oss vad det innebär att ge ett offer till kyrkan. Men vi behöver alla utan undantag lite hjälp med tanken på att offra oss själva till Gud, att sätta in hela oss själva.
Vi kan inte lägga oss i ett kuvert. Vi kan inte klättra in i tallriken när vaktmästaren kommer förbi och säger; "Mitt offer till Gud idag är jag själv."
De flesta människor kommer inte till en gudstjänst som är beredd att överlämna hela oss själva till Gud. Vi kom med synder som måste bekännas och renas innan vi går. Vi tog med frågor som behöver svar och problem som behöver lösningar. Vi tog med bördor som behöver lyftas och oro som behöver skingras – och frustrationer och depression och tristess och bekymmer, alla typer av distraktioner. Får jag säga att för de flesta av oss skulle det vara lättare att ta fram vårt checkhäfte och dubbla vårt offer och lägga det på tallriken än att överlämna oss till Gud.
Men jag vågar säga att vi inte har dyrkat förrän vi har gett oss själva till Gud. Tillbedjan är den totala personens engagemang för hela livet. Allt mindre är inte äkta tillbedjan.
Verklig tillbedjan är inte bara att ge utarbetade böner till Gud. Det är inte heller inspirerande liturgi eller praktfull ritual. Det gör inte heller stora donationer. Det är inte heller att sjunga majestätiska lovsånger eller lyssna på en predikan. Verklig tillbedjan sker när vi bekänner synd, vänder oss från den synden och sedan erbjuder oss själva helt och helhjärtat till Gud.
Skulle man inte våga ge sig själv helhjärtat när de mötte Guds närvaro? Skulle man inte falla för hans fötter och ge honom allt, om de var upptagna av hans prakt och helighet? Skulle man inte lägga in hela sig själv, om de kände Guds Allsmäktiges kärlek och kraft?
I. Vi erbjuder oss själva till Gud på grund av hans barmhärtighet (v. 1) Paulus presenterar Guds barmhärtighet som sitt starkaste argument för att ge oss själva till Gud. ”Jag uppmanar dig”, sade Paulus, ”av Guds nåd . . . att presentera era kroppar” (Rom. 12:1). När vi inser vad Gud har gjort för oss genom sin son Jesus Kristus, är det enda svaret att ge oss helt och hållet åt honom. Jesus är nådgivaren. Dödhöjaren. Den som räddar oss.
Vi är syndare. Den synden har dödliga konsekvenser. Men medan vi fortfarande var syndare dog Kristus för oss. Han tog vår plats och tog på sig konsekvenserna och straffet för vår synd så att det nu inte finns någon fördömelse för oss. Vi är räddade från helvetets eldar till Guds eviga närvaro. Det är en handling av nåd och barmhärtighet. Det är den ultimata gåvan. Glöm det aldrig.
Det borde vara motivation nog för oss att ge hela våra liv till Gud. Om reflektion över Guds barmhärtighet inte rör oss, är vi då i trubbel? Var skulle vi vara utan Guds kärlek och förlåtelse? Var skulle vi vara utan Guds närvaro i våra liv?
